Bitterfroken

Idag mår jag förövrigt något bättre jämfört med igår och i förrgår. Jag är dock så fruktansvärt less på dessa känslomässiga berg och dalbanor. Jag kan må helt okej ena stunden för att nästa falla pladask och må sämre än någonsin. När de dåliga stunderna kommer glömmer jag ALLTID bort hur det känns att må bra, jag känner bara att jag vill få ett slut på lidandet, sluta må så jäkla dåligt. Jag har aldrig aktivt tänkt tanken på att dö, men ibland får jag tankar på att allting vore bättre om jag inte fanns och dessa tankar skrämmer mig något enormt. Jag är liksom rädd att göra dumma saker i stundens hetta. Jag vill verkligen leva, men jag vill också må bra, inte bara överleva! Har aldrig gjort något för att skada mig själv (förutom att svälta mig om man nu ska räkna det till ett självskadebeteende) och det är verkligen ingenting jag vill. Stundtals tänker jag dock på att ta för mycket mediciner, men bara i syftet att få sova bort all smärta.