Bitterfroken

Tänkte skriva lite om hur det var att söka hjälp för sin ätstörning och tankar och känslor omkring det. Fick nämligen en fråga gällande det och tänkte att det kanske är fler som undrar samma sak. Jag har skrivit om det tidigare, men jag tar det igen, lite mer detaljerat.

 

Jag blev allt sämre i mitt mående, orkade ingenting, sjukskrev mig från jobbet och när det var dags att börja jobba igen bröt jag ihop och berättade för en kollega till mig hur allting låg till, hur mycket jag hade fastnat i ätstörningen och att jag mådde väldigt dåligt. Hon ringde till chefen (efter mitt godkännande), han i sin tur ville att jag skulle se till att få en sjukskrivning och han kontaktade även ätstörningsenheten. Kände mig i det läget rättså "tvingad" att ringa dem vilket jag också gjorde.

Jag fick berätta varför jag ringt dem, vilka problem jag hade osv. Över telefonen bedömde de att läget var ganska akut och hon berättade att jag skulle få en kallelse för bedömning i början på januari.

Jag har tvekat både en och hundra gånger. Tänkt att jag inte är tillräckligt sjuk, att jag ska klara det själv, att jag inte vill bli frisk, att jag vill bli frisk, att jag är alldeles för tjock för att få någon hjälp, att jag kanske inte alls har problem osv osv. 

Fick kallelsen och tänkte först avboka tiden, jag fick inte ledigt från jobbet och det såg jag som ett tecken, en bra anledning att inte kunna gå (Hade i den här vevan börjat ett nytt jobb). Chefen på nya jobbet fick dock reda på min ätstörning och jag fick ledigt för besöket.

Jag var så sjukt nervös, kände att det här var onödigt. På kallelsen stod att jag skulle träffa arbetsterapeut för bedömning och även en sjuksköterska för kroppslig bedömning.

Till arbetsterapeuten fick jag uppge min historia och hur jag upplever allting och det var SÅ SKÖNT! Att ÄNTLIGEN få berätta allting, hur hemskt allting faktiskt varit. Att få berätta för någon som jobbar specifikt med det, någon som verkligen FÖRSTÅR och som lyssnar på MIG utan att döma! Alla kärlek till mina närstående, men har man aldrig varit i liknande situation kan man omöjligt helt förstå och därför blir det ibland svårt att prata om det.

Jag fick (förutom min berättelse) fylla i på ett papper (med sex olika kroppstyper ritat på) om hur jag uppfattar min kropp, skulle sätta en etta vid den kroppen jag känner att jag lever i nu, en tvåa vid den kropp där jag REALISTISKT sett tror att jag är samt en tre på den kropp som jag vill ha. Fick även med mig en matdagbok hem där jag skulle fylla i tiden för när jag åt, varför jag åt, om jag kompenserade någonting samt känslan.

 

Hos sjuksköterskan fick jag klä av mig alla kläder förutom bh och trosor. Fick väga mig (skitjobbigt) och sedan togs blodtryck och puls. Även vi hade ett litet samtal med ungefär samma frågor som hos arbetsterapeuten. Även här kändes det så otroligt, otroligt skönt att få lätta sig till någon som lyssnar och förstår!

 

Några dagar efter fick jag en ny tid för fortsatt bedömning. Vid det här tillfället handlade det om skattning via en dator. Först ställde arb.terapeuten frågor och kryssade i svaren efter sin uppfattning på det jag svarade. Efter att det var klart fick jag själv sitta vid datorn och kryssa i olika alternativ. Frågorna rörde både ätstörning, depression, ångest, självskadebeteende, tvång osv.

Fick efter det här en ny tid (typ en vecka efter). Här skulle jag få reda på resultatet av bedömningen.

Var så galet nervös. Fick träffa arb.terapeuten igen och hon visade resultatet från skattningen. Den visade på att jag har anorexi, depression (trolig dystymi), ångest samt inslag av tvång. Vi pratade en stund runt det här, allting kändes så konstigt. Fick reda på att jag kommer få behandling, men vet inte vad för behandling..

 

Nu väntar jag på kallelse och jag är fortfarande tveksam, livrädd, men samtidigt känns det skönt att få hjälp då allting är utom kontroll just nu.