Bitterfroken

Det är konstigt hur normal jag känner mig vissa dagar, som ikväll. Det som gör att jag känner mig normal är för att jag äter utöver, tänker då hela tiden att jag inte alls har anorexi, att det bara är ett påhitt. Känner mig verkligen inte som en anorektiker, sen kan man ju ställa sig frågan vem som är en anorektiker samt hur den nu känner? Uppenbarligen har jag ju diagnosen så rent teoretiskt sätt är jag ju "en anorektiker" (eller Nellie MED anorexi). I vilket fall som helst, min syn på någon som är sjuk i anorexi är matvägran, träningshysteri, rädsla för fett osv. Jag matvägrar ibland, men inte för att jag inte vill äta egentligen, för det vill jag, men jag är så jäkla rädd för viktuppgången och för det friska livet, jag känner mig duktig som kan svälta mig så länge som möjligt, leva på så lite som möjligt, allt för att minska i vikt eftersom jag fortfarande tycker att jag är för fet. Tränar gör jag aldrig (mer än någon planka hit och dit), känner ingen ångest överhuvudtaget för att jag inte tränar, ibland vill jag träna, men jag känner aldrig något tvång. Jag är inte direkt rädd för fett för man blir inte fet av fett lika lite som att man skulle bli grön av grönsaker. Klart jag kan vara rädd ibland, men det jag är rädd för är främst kalorimängden. Kalorier är fortfarande en skräck, fett innehåller ju väldigt mycket kalorier, men det är inte fettet i sig jag är skrämd för.

Jag vart faktiskt lite förvånad när jag fick diagnosen, jag tror att jag lever en del i förnekelse, tycker att det jag gör är ganska normalt. Antagligen är det väl inte det...

 

Åt min utmaning förut och än mår jag okej, men vissa tankar om att jag måste "hålla igen" resten av veckan finns i bakhuvudet och tryggar. Det tråkiga var väl egentligen att nötmixen inte var särskilt god, det krullade sig inte i gommen om man säger så, ändå ångrar jag mig inte faktiskt som jag väldigt ofta annars gör. Framsteg?