Bitterfroken

Idag mår jag inte särskilt bra alls. Slås omkull av ångesten, smärtan över hur jag verkligen har förstört mitt liv. Även om jag inte var nöjd med livet som det var innan den här jävla ätstörningen tog över så var det ändå ett bättre liv än det här. Jag känner mig otroligt ensam och vilsen, jag saknar min bästis som jag pratar med allt mer sällan. Vi som umgicks varje dag, jag var en del av hennes familj. Nu är jag ingenting. Jag vågar knappt längre gå ut för att jag skäms för hur jag ser ut. Jag hatar att känna så, jag vet ju att det inte är normalt att vara såhär och se ut såhär, ändå kan jag bara se det som ett enda stort misslyckande att gå upp i vikt. Jag är ledsen för att jag inte förstod tidigare vilket helvete jag skulle komma att sätta mig i och jag trodde inte för allt i världen att det skulle vara så svårt att ta sig loss. Jag säger hela tiden till mig själv att jag måste kämpa, måste tro på mig själv, men det är svårt. Jag tappar lusten för allting, kan inte hitta något som kan motivera mig till att bli frisk samtidigt som jag HATAR livet jag lever.

Jag måste återigen ge livet en till chans och jag måste tro på att det kommer bli bra!