Bitterfroken

Idag är första dagen på länge som jag NÄSTAN gråter. Alltså, jag vill verkligen kunna vara ledsen och uttrycka mina känslor, men det är som att allting bara fastnar inom mig. Jag behöver på nåt vis en "yttre anledning" till att gråta, till exempel en film eller något tragiskt som händer i närheten av mig, då först kan jag gråta och först då kan jag släppa ut mina egna känslor och vara ledsen över mitt egna mående. Jag gillar verkligen inte att jag alltid trycker under mina känslor, det har liksom blivit en självklarhet, gråt inte, var stark, visa inte att du är svag. Vad jag kan minnas har jag aldrig råkat ut för något som gjort att jag blivit sån, men med åren har känslan av att inte visa sig svag blivit starkare. Jag kan inte ens gråta när jag är ensam. Ibland går det dock till bristningsgränsen och jag bryter ihop. Händer det inför andra människor hatar jag mig själv och skäms länge efteråt.

 

Anledningen att jag nu nästan är på bristningsgränsen är att jag blir så arg på mig själv, ledsen och besviken över att folk inte förstår, att jag känner mig anklagad. Jag vet (och försöker hela tiden tänka på) att folk i omgivningen omöjligt kan veta hur det är att sitta i den här skiten, att förstå hur jag tänker och känner. De kan inte förstå att vissa saker är totalt fel att säga, för i normala fall hade det ju inte varit fel.

Nu är det ett ständigt tjat omkring maten "har du ätit idag, vad åt du, hur mycket åt du, vad ska du äta sen?". Jag skäms, men jag har faktiskt börjat ljuga, säga att jag har ätit fast jag inte har gjort det. Anledningen till att jag ljuger är just att jag inte känner mig förstådd och i stället anklagad. Ibland är jag ärlig och säger att jag faktiskt inte ätit och då kommer direkt anklagelserna haglande "varför har du inte ätit? Du skulle ju försöka!" Med ens känner jag mig som den sämsta människan i världen och faller ner ett par pinnhål. Allting runt maten är jättejobbigt verkligen, jag vill inte känna mig anklagad också. Då känner jag att allting är mitt fel och att JAG är en dålig människa som inte kan göra något så "simpelt" som att äta ens.. Skäms dessutom över mig själv som direkt blir som en jävla barnunge, skriker och gormar och beter mig allmänt barnsligt. Jag kan liksom inte tygla känslorna, det är så laddat. Blir ledsen för att jag är elak. Folk ställer upp för mig och jag sviker, är elak och skriker. Vad är det för fel på mig? Kan jag inte bara knipa igen truten i stället?