Bitterfroken

Jag känner mig så ledsen, så besviken och framförallt så arg på mig själv. Vad håller jag på med? När jag bestämde mig för att bli frisk i november gick det så bra, helt över förväntan till och med. Det gick bra ända fram tills min depression förvärrades, det var liksom som att ALL motivation rann ur mig. Viljan att bli frisk blev allt svagare och rädslan för att gå upp i vikt växte sig allt starkare. Det känns som att anorexin tar över hela mig, hela mitt liv. Det är ju inte meningen att jag ska bli sjukare och sjukare. Jag är rädd för att sjukdomen är så stark, jag känner mig så liten i jämförelse och jag står helt handfallen. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Får ju inga råd från ätstörningsenheten heller, jag har bara fått ett matschema som jag borde följa och en psykolog som bara bekräftar det mesta jag säger. Inga konkreta saker att jobba med.

 

Vad ska jag göra för att sluta med det gör destruktiva beteendet? Någon som har tips, eller någon som vill berätta hur er första tid i behandling var? Fick ni tips, hur stod ni emot viljan att låta bli att äta? Jag borde ju bara äta, bara skita i demonen, men jag klarar inte av att stå emot. Mår dåligt när jag inte äter ordentligt och jag mår dåligt när jag äter. Jisses, vilken karusell!