Bitterfroken

Gud vad jag hatar den här jäkla viktfobin!! Det känns verkligen som ett fruktansvärt misslyckande att gå upp i vikt. Jag hatar verkligen att se kroppen förändras. Jag klarar inte av att se hur stor jag blir, ändå kan jag inte låta bli att spegla mig, jämföra och få ångest. Hatar att ta på mig jeans, känner mig gigantisk och jag skäms som tusan, vidrigt! Innerst inne vet jag ju att jag fortfarande är underviktig, men jämfört med hur smal jag var tidigare än jag så mycket större nu. Herregud, jag vet inte hur jag ska komma över det här. Jag vill bara gå ner i vikt igen, kommer aldrig klara av behandling. Känner mig så himla omotiverad! Jag vill verkligen bli frisk, men frågan är om det ens går att bli frisk fullt ut? Jag vet så många som sagt att tankarna fortfarande finns där trots att man blivit friskförklarad. Är det ens värt det då? Att bli "normalviktig" men fortfarande må dåligt över mat, kropp och siffror? Jag är så jäkla tveksam till allting och känner mig bara så himla vidrig när jag äter. Försöker trots det fortsätta äta utan att tänka. Det är svårt, men det går än så länge.. Tänker dock hela tiden på att låta bli att äta för att bli smal igen. Fick aldrig uppnå mitt mål, samtidigt vet jag att jag aldrig någonsin skulle nått mitt mål eftersom målet hela tiden blev lägre och lägre. Gud jag orkar inte längre, vet inte vad jag ska ta mig till?! Trots att jag inte varit sjuk så länge har hela min värld och existens blivit sjuk, vet fan inte vem jag är- eller vad som är normalt längre. Det enda jag vill är att försvinna, tyna bort, bli smal, bli perfekt. Samtidigt vill jag bara få må bra och glömma allting som rör mat och kalorier, kropp och vikt. Jag VILL INTE öka i vikt. Låt mig bara få vara :(