Bitterfroken

För att bli HELT, 100% frisk tror jag att man måste våga! våga satsa! våga släppa kontrollen helt. Jag tror inte att det fungerar att bara vilja till 50 eller 90%. Man måste ge sig fan på att strunta i alla tankar, börja äta av alla förbjudna saker, försöka stänga ute alla sjuka tankar. Sortera det sjuka från det friska. Ibland har jag svårt att skilja på just de två sakerna och jag faller tillbaka mer åt det sjuka beteende, det beteendet som på något konstigt vänster blivit min trygghet.

Det är omöjligt, men jag önskar att jag visste mer framåt, visste att jag inte kommer bli överviktig igen, visste vad vågen kommer stanna på, vilken vikt min kropp väljer. Det är saker jag aldrig kommer veta på förhand och att inte ha den kontrollen skrämmer mig. Min viktfobi har blivit värre den här senaste tiden, jag kan inte låta bli att spegla mig, kan inte låta bli att älska mina kläder i storlekarna alldeles för små mot vad en normal person i min ålder borde ha. Det skapas en känsla av ångest i mig vid tanken på att jag kommer växa ur mina kläder, att jag kommer få lår som går ihop, att magen kommer puta ännu mer än den redan gör. Det känns som ett enormt misslyckande att gå upp i vikt när jag slitit så för att tappa alla mina överviktskilon (plus många fler). Den friska delen av mig jobbar ständigt på att försöka övertyga de sjuka tankarna, jag resonerar med mig själv att jag måste äta för att någongång kunna bli frisk, den sjuka delen av mig ser mat som ett misslyckande, som dålig karaktär. Ibland tvekar jag och tror på de där tankarna. Kanske är det bättre att jag låter bli? Kanske kan jag bara vara lite sjuk? Lite sjuk existerar ju dock inte. Man är frisk, eller så är man sjuk! Jag mår ju fruktansvärt dåligt av allt det här, att få magknip varje gång jag råkar se kalorierna på det jag tänkt äta, att i stället välja ett, för ätstörningen, "bättre" alternativ. Jag vill ju äta det jag vill, ändå är det så otroligt svårt. Jag är trött på ständig yrsel, ständiga tankar på mat, den ständiga väntan på att klockan ska slå 17 så jag kan få äta. Jag är trött på att ha det här sjukliga beteendet som ständigt jagar mig. Jag är trött på att känna ångest och dåligt samvete efter varje uppäten måltid. 

Jag förstår inte hur folk frivilligt vill leva med det här (hur frivilligt det nu är är ju förstås en fråga i sig).

 

Jag önskar att det här aldrig hade hänt, att jag bara kunde radera alla minnen från den här tiden. Jag önskar att jag bara kunde äta som en normal frisk människa utan någon eftertanke. 

Det är så mycket svårare än jag någonsin trodde och jag är så besviken på mig själv som misslyckas gång på gång. Jag blir arg på mig själv som tänker att jag bara vill gå ner liiiite till samtidigt som jag vet att ju mer jag går ner, desto mer måste jag gå upp och med det blir det säkerligen ännu svårare. Varför kan jag inte lära mig att hata den kropp jag är i nu, hata den för att den är för smal och i stället känna en vilja att bli större för att slippa se sjuk ut?

Jag har märkt på sista tiden att jag knappt längre tittar hur mitt ansikte ser ut i spegeln. Jag koncentrerar mig endast på mina nyckelben och mina beniga axlar. Hatar att gå ut för att jag inte vill att folk ska se mig, undviker mina vänner för att jag är rädd att de ska se att jag gått upp i vikt. Hur kommer allting kännas när jag är "normalviktig"? Som jag känner i nuläget kommer det kännas fruktansvärt..

Hur ska jag hantera alla tankar? Allting är bara så förvirrande.