Bitterfroken

Sen kväll, ångest, oro, minnesbilder som flimrar förbi. Allting känns så mycket starkare, jag har svårt att trycka tillbaka känslorna. Mår dåligt över gamla händelser, händelser som ärrat mig för livet. Jag vågar inte lita på någon, klarar inte av att vara nära någon, det känns som att jag kvävs. Idioter som betett sig som att min kropp är deras, förnedring, fått mig att känna mig smutsig, inte värt något mer än ett sjukligt begär från deras sida.

Det är MIN kropp och jag kommer aldrig mer låta någon äga den, aldrig, aldrig, aldrig igen. Jag kommer aldrig mer låta någon komma nära mig igen, bara tanken på händer mot kroppen både skrämmer och äcklar mig samtidigt. Jag minns det där paralyserande paniken, paniken som gör att du bara är där, förstelnad, utan att tänka, utan att göra något motstånd, allt för att försöka ignorera paniken och för att få det att snart vara över. "Det är normalt, det är såhär det ska vara, du måste ställa upp, svälj gråten, svälj paniken, gör det du ska". Vidrigt att jag inte klarat av att stå upp för mig själv och mina känslor, att jag faktiskt låtit det hända, inte en gång, utan så många gånger att det inte går att räkna på handens alla fingrar. 

På det viset är det skönt att ta kontroll över kroppen, maten, vikten. Kontrollera känslorna genom svält. Jag vet att det inte är rätt sätt, kanske kan jag få hjälp nu på professionell nivå? Skäms bara så jävligt för att gå in på det här mer ingående, det känns som att det är mitt fel. Jag vill helst inte prata om det här med någon som samtidigt kan se mig, känner mig blottad, naken, äcklig.

 

Ska göra ett sovförsök nu. Hitta någon film att somna till. Klarar inte av tystnaden och alla tankar.