Känslor (OBS, långt inlägg)
Jag har mått ganska bra idag, fram tills nu under kvällen. Det går alltid så snabbt när ångesten kommer över mig, det är hemskt. Jag är så jäkla orolig över allting, hur det ska bli, hur mitt liv ska bli. Jag är orolig över vilken behandling jag kommer erbjudas och jag är så orolig över sjukskrivningen. Det känns som att hela mitt liv är ett enda frågetecken och att framtiden är så oviss. Jag vet inte längre vad jag vill med mitt liv. Ofta känner jag bara för att fly, långt bort, bara försöka glömma allting som varit och allting som är. Jag mår så otroligt dåligt över att jag måste gå upp flertalet kilon för att komma upp i normalvikt. Jag är livrädd för att aldrig kunna acceptera min kropp. Känner mig ju stor redan nu, hur ska det då inte kännas om x antal kilon?
Jag är så ledsen för att jag hamnade i den här skiten, jag ville ju bara gå ner i vikt vilket resulterade i en kraftig viktnedgång som jag helt tappade kontrollen över. Varje gång jag gått ner i vikt kände jag mig som en vinnare, det kändes som att jag verkligen lyckades med något, jag kände mig så stolt. Åtminstone hade jag de känslorna fram tills jag insåg att jag hade allvarliga problem jag omöjligt kunde ta mig ur.
Jag är fortfarande förvånad över hur snabbt jag fastnade i det här, trodde aldrig att det var så här det skulle sluta (men det tror väl ingen som börjar banta).
När jag bestämde mig för att ta mig ur gick det bra till en början. Jag åt (ÄNTLIGEN) den mat jag så länge längtat efter men aldrig vågat tillåta mig med tanke på kaloriinnehållet. Jag njöt, kände att livet kom tillbaka. Blev dock med tiden mer och mer nedstämd, började tycka ofantligt illa om mig själv, kände mig otrygg, tappade livsgnistan, IGEN. Började återigen slarva med maten, mina tvångstankar blev allt värre, jag blev triggad av saker jag inte tidigare blivit triggad av, kände mig återigen stark och duktig som lät bli att äta. Började återigen överväga om- och vad jag skulle äta, rädd att äta för lite och rädd att äta för mycket. Kände återigen att varje tugga satte sig som fett över hela kroppen och att jag på en sekund växte på bredden med flera centimeter.
Och i det här läget står jag nu. Rädd för att äta, rädd för att öka i vikt, rädd för att bli tjock, rädd för att bli normalviktig.
Jag vill bli frisk, men jag vill slippa gå vägen. Känner hela tiden att jag inte klarar det här. Jag vill bara få försvinna, tappa alla känslor. Samtidigt vill jag bara vara glad igen och inte se mat som ett hot eller som en fiende. Jag vill kunna äta det jag vill och njuta av det i stället för att få ångest.
Jag hoppas verkligen att behandlingen ska hjälpa mig, men jag är så fruktansvärt, fruktansvärt rädd. Jag är rädd för vägningen, rädd att jag ska ha ökat kolossalt mycket i vikt, jag är såklart även rädd för att ha gått ner och behöva ta konsekvenserna för det. Jag vill ha gått ner i vikt, eller min ätstörning snarare vill det, vad friska jag vill vet jag inte längre? Känner mig kluven, dum, värdelös. Jag trodde aldrig att det skulle bli såhär.. :(
Kommentarer
