Bitterfroken

Jag har börjat känna av lite friska tankar igen bland allt det störda som visserligen fortfarande härjar, men de känns något mer dämpade. Jag tänker på olika saker jag vill äta, saker jag vill göra, saker jag till och med kan se fram emot. Jag tänker att jag vill vara fri, slippa allt det här låsta, alla tankar som hindrar mig från att leva, tankar som får mig att överväga precis allting. Jag är verkligen trött på att hela tiden räkna kalorier (bara i huvudet fortfarande) och fundera på om jag verkligen får unna mig det där, är jag verkligen värd det? Vågen kommer rusa upp om du äter det där! Vet du hur många kalorier det där innehåller, skärp dig!? Det står mig upp i halsen, ärligt talat, vem vill frivilligt leva såhär? Det är ju som att sitta bakom lås och bom trots att man är oskyldig. 

Ätstörningen har liksom blivit en trygghet för mig, den får mig att bli dämpad, ångesten blir inte lika intensiv, kroppen ser smalare ut. Men ärligt talat, all energi går ju åt till att fundera över vad jag ska äta, när jag ska äta, varför jag ska äta osv osv. Det måste ju finnas viktigare saker att lägga fokus på, saker som faktiskt betyder något.

Den här helgen har jag vågat stiga utanför min bubbla litegrann (eller inte så lite, det har varit stora steg för mig), det har inneburit ångest och jag har mått riktigt dåligt, jag har riktigt sett i spegeln hur jag växer och blir kolossal, men det är ju bara min skeva syn på mig själv. Såklart jag inte går upp i vikt för att jag äter nötter, jag vet ju att det är befängt! Otäckt dock att det KÄNNS så verkligt.

 

Igår var jag nästintill hysterisk efter att jag hade ätit snackset till gladiatorerna, hjärtat slog i hundranittio och jag kunde verkligen inte sitta still och slappna av, hela jag var spänd som en fiolsträng. Kände för första gången på otroligt länge att jag behövde kompensera, att jag på något vis behövde göra mig av med det jag tryckt i mig. Kräks gör jag inte, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra, därför plockade jag fram min pulsklocka, letade upp min träningsspellista på Spotify och var precis på väg att ge mig ut på en springtur klockan 23?! Av någon anledning lyckades jag stoppa mig själv från att vara helt vansinnig. Jag stoppade tillbaka träningsgrejerna, tog två Atarax och la mig i schäslongen, fortfarande med bultande hjärta och myror i kroppen, men trots det var jag nöjd med mig själv som faktiskt gick emot! Jag fortsätter kämpa fast jag är så kluven och DET är något att vara stolt över fanimej! :D