Bitterfroken

Ni anar inte hur mycket jag önskar att jag BARA kunde äta, bara ta för mig av det jag vill ha utan att känna dåligt samvete, få ångest, uppleva att jag går upp flera kilon för varje tugga jag tar. När man är frisk tar man allting för givet (och det är klart, man vet ju inget annat och att äta är ju inget annat än naturligt). Jag brydde mig aldrig hur mycket kalorier saker och ting innehöll, hade nog aldrig kollat en enda beskrivning på näringsinnehållet, jag visste ju fasen knappt ens vad en kalori var och än mindre brydde jag mig om dem. Det vill säga fram tills den dagen jag blev fullständigt besatt, allt skulle granskas noggrant, kunde gå i affären i flera timmar och vända och vrida på saker. Längtade så efter att sätta tänderna i något gott jag kanske var sugen på, men den produkten innehöll farliga många kalorier och blev därmed förbjuden. Kunde köpa äcklig, vidrig lightost för att jag var såå sugen på ost. Den här smakade ju dock bara skit, så jävla vidrigt, som att bita i en seg gummisula typ. Fattar inte hur jag stod ut ärligt talat (det gjorde jag ju iofs knappt heller). På det sättet har jag ju faktiskt kommit en bit i mitt tillfrisknande. Jag har slutat kolla näringsinnehåll, dock kan jag ju tyvärr väldigt många i huvudet, men nya produkter kollar jag aldrig på (vissa grejer var ju så farliga i min sjukdom att jag aldrig ens övervägde att köpa dem så därför skaffade jag mig ingen info om innehållet), jag räknar aldrig kalorier längre, var som besatt när jag var som sjukast, vägde ALLT, minsta lilla gurkskiva till och med, och registrerade i shape up (usch, hatar den appen numera). Numera äter jag alla fullfeta produkter (ost, smör, grädde osv osv) och visst ibland får jag ångest, men oftast håller ångesten sig ändå i schack eftersom jag faktiskt blir mätt till skillnad från när jag var som värst.

Det fortsatta problemet är att jag inte tillåter mig själv att äta, kan riktigt njuta av att vara sugen på något, öppna lådan/kylskåpet, ta ut grejen jag är sugen på för att sen bara lägga tillbaka den. I min sjuka hjärna har jag då "vunnit", inte låtit maten styra över mig. Jag vet ju liksom att det är helt sjukligt och det gör att jag blir ÄNNU MER arg på mig själv. Vad håller jag på med liksom?!

Kan även tänka att jag inte får unna mig något om jag inte gått ner i vikt, detta blir ju då ett enormt problem då jag ALDRIG väger mig. Enligt min uppfattning har jag gått upp mängder, men antagligen har jag inte det. Kan inte sluta se mig själv i spegeln, jämföra, känna, försöka hitta någon förändring åt det sämre hållet (vilket jag alltid gör).

Jag är dock glad att jag slutat väga mig, dock blir jag väl så illa tvungen nu i och med min behandling. Gissar på, som jag skrivit tidigare, att jag kommer få ställa mig på skiten i morgon. På ett sätt vill jag ha koll och på ett annat inte eftersom jag tyvärr vet hur mycket det triggar..