Livet är så förändrat
Blir arg på mig själv, egentligen borde jag väl bli arg på sjukdomen, men det är lättare att ta ut ilskan på mig själv.
Jag känner mig så fruktansvärt STOR, det känns som att jag blivit gigantisk ärligt talat. Blir arg eftersom jag egentligen vet att det inte alls är så, att det inte är rimligt för fem öre. Jag blir arg för att jag inte kan se, trots att jag vet. I mina ögon är jag stor och jag skäms så innerligt för att visa mig bland folk, får för mig att de också ska dela mina tankar och också se hur stor jag blivit. Är så rädd att någon ska kommentera min kropp då det är det i särklass värsta som finns. Det gör så jävla ont! Jag vet att folk bara menar väl och tror att de säger rätt saker. Jag vill inte träffa mina vänner eftersom de också kommer se och kommentera hur jag ser ut, det känns förjävligt..
Fan, jag vet ju att det bara är jag som är dum och blind. Friskheten känns så jäkla långt borta just nu!
Var till affären förut och smög runt bland hyllorna, var osminkad och hade håret i en ful tofs som sett sina bättre dagar. Kom att tänka på att jag inte längre minns hur "riktig" läsk smakar. Jag har bara druckit light under lång tid nu. Jag var en riktigt sockerknarkare innan jag blev sjuk och jag ÄLSKADE Cola. Nu dricker jag bara zero och det enda jag minns är att den inte alls smakar som riktig Cola. Man glömmer snabbt!
Kommentarer
