Bitterfroken

En sak som kan tyckas vara bra med de här sjukdomarna är att jag numera FÖRSTÅR. Jag förstår hur det är att må dåligt, jag förstår varför man tar till vissa handlingar som kan verka helt obegripliga för någon som aldrig varit sjuk. Jag förstår hur livet kan kännas så mörkt att det enda man önskar är att få sova. Jag förstår när folk säger att de ej tog en överdos i suicidsyfte utan bara för att få sova, dämpa ångesten som kokar över.

Tidigare förstod jag inte, jag kunde tänka mig, försöka förstå, lyssna, men jag förstod aldrig. Det lät mest konstigt i mina öron. Jag skäms för att erkänna det, men ibland tänkte jag den där hemska tanken som jag fullständigt HATAR idag när jag vet: "det är väl bara att rycka upp sig, det är väl bara att sluta skada sig!". Nu VET jag att det inte är "så enkelt", nu vet jag hur det känns att stå vid den där avgrunden, där ingenting längre spelar någon roll, där man tappat ner allt som en gång betydde något, när man desperat letar efter små guldkorn som kan lysa upp tillvaron utan resultat, när man bara försöker överleva, dag för dag, timme efter timme, när allt jag önskar är att få sova och vakna upp till en bättre dag. Att stå i spegeln och se ett monster, att nypa tag i en fettvalk och känna sig stor och värdelös, att känna tankar man inte borde känna. Att helt tappa empatin, att inte orka följa med i samtal, att komma på sig själv med att inte ens bry sig för att man upplever att man har nog med sina egna problem. Att bara vilja gräva ner sig, gömma sig, skydda andra från sig själv. Upptäcka att man blivit den största bitchen världen skådat, komma på sig själv med att inte kunna hejda sitt humör. Vara rädd för förändringar, att stå helt handfallen framför en helt vanlig vardagssyssla. Att helt tappa greppet och fotfästet, att bara falla.

 

Jag kommer alltid numera försvara de människor som drabbats av psykisk ohälsa. Vill att alla (sjuka som friska) ska FÖRSTÅ att det inga saker man "gör för uppmärksamhet" eller för att någon är lat. Det här finns och känns på riktigt och det är fruktansvärt. Jag önskar ingen in i den här karusellen som aldrig tycks stoppas hur mycket man än vill stanna.

 

Jag tror aldrig man helt kan förstå förrän man varit här. Jag förstod inte och jag skäms...