Rädsla för det friska
Usch, det är tråkigt när känslorna i stort sätt inte längre finns... Så länge man är sin ätstörning till lags så håller man sig lugn, tom - varken glad eller ledsen. Går man emot den så riskerar man att känna ångest, men det kan också bidra med glädje eller annan positiv känsla. Kanske du behöver göra något överskridande? Testa på något som du vill testa på, och acceptera att ångesten troligen kommer att infinna sig. Men förhoppningsvis så tycker du att det ändå är värt det, för glädjens/känslornas skull. Ibland kan det ju nästan vara bättre att känna ångest, än att inte känna alls. Och tampas du med ångesten tillräckligt många gånger, så kommer glädjen (eller andra känslor i samband med aktiviteten - bortom äs-tankarna) att vara det enda som består.
Kram!
vi tjejer har en sån ständig press på oss att vara smala och perfekta vilket gör att när i alla fall jag fick min ätstörning så kändes det som ett trygghet för då slipper man oroa sig för att bli fet.. Men tro mig när du faktiskt blir frisk så kommer du inte att sakna att ha ätstörningar för då kommer du må så bra och ha så mycket energi att du håller dig aktiv och inte oroar dig mer, lycka till <3
Kämpa på fina du!
Jag mår bra från min ätstörning nu. Jag äter vad jag vill, när jag vill. Men ibland kan jag komma på mig själv med att tänka sjuka tankar. Men jag ser det inte som att det är samma sak att vara sjuk och ha sjuka tankar då & då. Och jag lyssnar aldrig på tankarna! Jag har aldrig ångest över mat, träningar inte och känner mig helt okej nöjd med min kropp. Några få sjuka tankar dyker upp då & då, men frisk är jag och bra mår jag :)
