Bitterfroken

Jag blir ärligt orolig när jag kollar Facebook och läser om bekantas försök till viktminskning. Jag säger inte att en bantning leder till en ätstörning, men det är väldigt, väldigt vanligt att det slutar i den skiten. Jag vill aldrig att någon ska hamna i det här, för en ätstörning är ett helvete, på riktigt! 

Det som skrämmer mig allra mest är att jag ser mig själv i alla de här statusarna på Facebook. Träningar (gärna flera gånger per dag), strikt kost, kaloriräknande, ångest för att äta saker och ting. En bekant till mig skrev idag, som exempel, att hon var så sugen på godis, Cola och chips och avslutar sen med att hon måste låta bli samt att hon har noll karaktär. Jag vill bara be henne att äta den där godispåsen, dricka den där Colan, att inte låta beteendet sätta sig för djupt. Jag vet att folk inte lyssnar för alla "har koll". Tro mig, jag trodde också att jag hade koll, men min rädsla för mat blev större än den kontrollen jag trodde mig ha. Att se kilona rasa gjorde mig bara mer och mer peppad på att fortsätta och jag vägrade äta saker som skulle förstöra min viktminskning. 

Jag önskar verkligen att jag ibland hade ätit den där godispåsen, druckit den där colan, satt tänderna i den där hamburgaren jag var så sugen på. Kanske hade det inte slutat lika allvarligt då? 

Jag lyssnade inte på omgivningens varningar för jag visste ju vad jag höll på med, herregud vad de överdrev, hur farligt kunde det vara? De var bara avundsjuka för att jag blev smal och de fortfarande var tjocka.

 

Jag blir så bekymrad när det läggs upp matbilder där kalorierna noggrant är räknade. Måltiderna innehåller i stort sett ingenting, precis som det var för mig. Snälla, ät RIKTIG mat, ät när du är hungrig, ät för att det är gott, sluta ha dåligt samvete. Sluta innan det är för sent! Du vill inte sitta i samma båt som jag, jag LOVAR dig! En smal kropp är inte värt det helvete den kroppen för med sig.