Bitterfroken

Måndag.. Dagarna närmar sig läkarsamtalet och jag känner hur oron stegrar mer och mer i takt med att dagarna närmar sig. Jag är så jäkla orolig för det som jag alltid är orolig för, det vill säga sjukskrivningen. Jag är så rädd att tvingas iväg till jobbet igen. Jag klarar det inte, mår alldeles för kasst, kan inte koncentrera mig eller fokusera för fem öre. Känner hur paniken bubblar inom mig vid minsta tanke åt det hållet. 

 

Jag stör mig på mig själv, att jag inte kan koncentrera mig. Klarar inte ens av att titta på en film, än mindre läsa en bok. Jag kommer på mig själv med tankarna flygandes åt ett helt annat håll. Jag tänker på saker jag borde/måste göra, men det mesta känns som en bergsbestigning att ta sig an. Påbörjar ständigt saker, men klarar inte av att fullfölja dem. Blir tokstressad så fort jag upplever att jag tappar kontrollen.

Häromdagen rensade jag mitt kylskåp och höll på att få panik lagom när jag packat ur det mesta, hjärtklappning, svårt att andas. Det blir övermäktigt, men fick tvinga mig själv att göra klart. När jag ändå kommit så pass långt kan jag ju inte gärna strunta i det och låta maten stå ute och bli dålig.

Jag tänker att jag vill städa lägenheten, ha det helt perfekt, rent, prydligt, ingenting på fel plats. Har försökt ta tag i köket x antal gånger nu (använder en del av min diskbänk som förvaring?!), har ställt mig i köket och bara glor, vet inte vart jag ska börja, vad jag ska göra först. Det slutar alltid med att jag struntar i det.. 

Allting jag gör är planerat in i minsta detalj, avviker jag från mönstret mår jag dåligt och blir otroligt stressad. Jag undrar så ofta vart jag försvann? Jag är så långt ifrån den jag än gång var jag kan komma. Känner inte igen mig själv och känner sån rädsla över att aldrig bli frisk igen.