Tragiska jag..
Jag kan inte låta bli att vara ledsen. Allting känns så värdelöst. Mitt liv känns värdelöst och meningslöst och det gjorde det långt innan jag blev sjuk i anorexin, nu känns de dock mer. Känslorna är starkare och mer "utanpå". Jag önskar att jag hade något viktigt i mitt liv, något värt att kämpa för, men jag har verkligen ingenting och det gör mig så ledsen. Jag vill bara gråta för min egen skull, känner mig tragisk som tycker så synd om mig själv.
Numera hanterar jag mina känslor genom att svälta mig. Känner mig så äcklig nu som ätit kvällsmat (yoghurt, müsli) samt nötter och några bitar choklad. Känner hela tiden att jag inte borde äta, att jag gör helt fel. Tänker att allting är bortkastat, min kropp jag kämpat så hårt för. Jag vill inte. Jag vill inte bli normalviktig, jag vill inte bli frisk på utsidan när jag är så trasig på insidan. Jag vill inte att det glöms bort hur dåligt jag mår. Jag vill inte leva med all min smärta helt ensam igen, jag har gjort det i så många år nu, jag vill att det ska synas, jag vill plåga mig själv för att slippa må så dåligt på insidan. Jag vill inte bli normal, ta på fejkleendet igen, låtsas trivas med livet som jag egentligen hatar..
Känner mig så jävla ensam. Ena stunden vill jag att alla bara ska lämna mig ifred, låta mig tyna bort mer, å andra sidan blir jag ledsen och känner mig sviken när folk inte hör av sig. Jag är bara en massa bitar, utspridda överallt. Kan jag någonsin få ihop mig själv igen?
Kommentarer
Postat av: En flicka som är stark
KÄMPA PÅ! Det finns en väg ut, jag lovar dig.
SVAR: Egentligen trappade jag inte ut medicinen utan tog bort den direkt. Det var läkaren som ansåg att det skulle gå bra. Nu i efterhand så känner jag ju att det hade varit bättre att i alla fall halvera dosen innan, men nu blev det inte så. Behandlingshemmet vill sätta in halva dosen igen men det vill inte jag. Jag kämpar hellre, annars känns detta helt bortkastat. Så nu är det kamp kamp kamp som gäller!
Stor kram.
