Bitterfroken

Jag orkar inte ens med små enkla saker längre. Idag var jag med mamma till grannstaden som sällskap. Det är rätt skönt att komma ut lite och tänka på annat. Även om det är en väldigt liten grej att göra så däckar det mig verkligen fullständigt. Kan inte koncentrera mig längre stunder och även att bara vara med sliter ut mig rejält.

Har tänkt på att jag har tagit många steg bakåt i min ätstörning sista tiden. Är verkligen rädd att de ska fortsätta bakåt och att jag ska bli än sämre. Försöker verkligen hela tiden vara ärlig, men jag kan känna att det inte helt tas på allvar. Jag VET att bli frisk, att VÄLJA att bli frisk ligger helt hos mig, men när jag verkligen försökt i flera månaders tid utan resultat och med en försämring så känner jag att jag kanske behöver annan hjälp än det här. Att liksom ta hela ansvaret just nu fungerar ju uppenbarligen inte eftersom jag känner mig sämre än någonsin?! Jag vet som sagt inte alls vad jag hade förväntat mig av det här, men jag vet ju innerst inne att jag vill bli fri. Får jag fria tyglar att fortsätta i mitt mönster kommer det ju aldrig bli så. Jag är verkligen rädd och orolig. Vill ju ha ett bra liv, men vill ju samtidigt inte ha det gamla livet tillbaka. Jag levde inte på något sätt ett drömliv, inte ens i närheten. Jag stod ut, men knappast mer. Det skrämmer mig att det sjuka livet ibland känns bättre än det friska jag hade innan.

När jag var som sjukast kunde jag fortfarande "unna" mig saker och ting inom maten, med tanken att "jag kan fortsätta svälta mig imorgon och resten av dagarna". Nu kan jag aldrig unna mig ett skit. Jag är verkligen livrädd för att gå upp i vikt. Hur ska jag ens kunna släppa de tankarna utan hjälp och stöd? Som jag skrev i ett tidigare inlägg känner jag att jag behöver lägga ansvaret på någon annan, "jag måste äta för att DE tvingar mig". Att själv besluta att göra det förbjudna, äta, känns alldeles för svårt just nu. Jag vill verkligen äta, jag älskar mat, men jag klarar inte av det..