Bitterfroken -

Vill vara ifred, men ändå inte

Ibland är jag väldigt glad över att jag är ensam, just nu är absolut en sån stund. Jag känner mig så sjukt labil, arg och irriterad hela tiden. Känner bara för att skrika och vara otrevlig (just därför det är bra att jag inte har någon som får stå ut med skiten). Jag känner hur de bara kokar i mig, allt jag läser gör mig förbannad, så fort någon skriver till mig blir jag irriterad. Jag stör mig på vad som sägs och hur det sägs. Jag tar åt mig personligen så fort jag ser någon som har en annan åsikt än jag.

Såna här dagar tycker jag riktigt illa om, jag har svårt att hantera all den här ilskan som bara ligger och bubblar. Jag kan inte tygla mig riktigt. Vill bara ha ett jävla slut på allting.

Jag är så rädd, stressad och orolig inför läkarsamtalet imorgon. Är så rädd för vad som ska hända framöver, rädd att inte få förlängd sjukskrivning. Tänker katastroftankar som vanligt. Gör upp planer vad jag ska göra om jag tvingas börja jobba igen. Blir skrämd av mig själv, funderar på vem tusan jag har blivit. Vill att alla bara ska lämna mig ifred samtidigt som jag önskar att någon bara kan krama mig och säga att allt blir bra, att allt jag känner är normalt. Jag blir sur för att folk i min närhet tjatar om vad jag ätit. Jag blir galen! Kan jag inte bara få vara ifred?! Jag hatar att ljuga för de jag tycker om. Om ingen skulle fråga skulle jag slippa det. Sist jag erkände att jag ljög kom den där vanliga frågan om varför jag gör det varpå jag svarade att det känns som att jag sviker. "Det gör du ju också" var svaret på det... Jo men tack, kände mig helt otroligt värdelös med en gång. Den enda jag sviker är MIG SJÄLV, sen förstår jag att omgivningen är rädda och oroliga, men jag orkar inte med all tjat och press. Jag vill bara vara ifred, men ändå inte...

Imorgon vid den här tiden har jag haft läkarsamtal och jag kommer alltså veta hur en del av framtiden ser ut. Jag är livrädd, kommer jag kunna känna mig lugn eller kommer jag sitta här med ångest och tårar? Jag hatar att inte veta.

Förlåt för grinigt inlägg, men det är rätt skönt att få ur sig allting i text, det lättar en aning!

2014-03-19 @ 18:24:07
Allmänt - Permalink

Kommentarer

Postat av: Elisabeth

Förlåt om jag kanske gör dig mer irriterad, men varför vill du inte till jobbet? Vad jobbar du med? Irriterande arga känslor är åxå bara känslor...dom går över.hoppas allt blir bra kram

Svar: Det är ingen fara :) vill och vill, jag önskar att jag kunde, det är bara det att jag mår så fruktansvärt dåligt i min depression just nu. Har så himla svårt att fokusera och koncentrera mig och orkar inte göra någonting utan att få panik. Jobbar på en akutavdelning och där måste jag ha skallen i behåll och det har jag verkligen inte. Försökte orka en månad, men de slutade med att jag bara blev sämre :( kram

Nellie

2014-03-19 @ 18:43:27

Postat av: Helena

Förstår hur du känner med att inte orka jobba. Jag var själv i samma sits i somras/höstas, hade det jobbigt med att fokusera medan alla andra tankar snurrade runt i huvudet. Nu känner jag ångest inför att gå till jobbet pga att jag är trött på det, har varit på samma ställe o gjort samma sak i några år nu. Så är på jakt efter något nytt..
Lycka till hos läkaren imorgon! Kommer säkert gå bra ska du se! KRAM

Svar: Usch, hur mår du idag? Är det något bättre? Ja Gud jag hoppas det ordnar sig imorgon :( är så orolig!! :( Kram!

Nellie

2014-03-19 @ 19:42:47

Postat av: Elisabeth

Åh,okej då förstår jag.e du sköterska? Har du haft depression länge.var det nåt speciellt som triggade igång den? Får jg fråga vart i landet du bor? Kram elisabeth

Svar: Ja, jag är sköterska. Jobbet är så otroligt stressigt och jag klarar verkligen ingen stress just nu :SJag har varit deprimerad så länge jag kan minnas. De trodde att jag har dystymi när jag gjorde min utredning. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag har alltid känt mig annorlunda, misslyckad och konstig. Jag bor i Örebro, vart bor du? Kram

Nellie

2014-03-19 @ 19:47:35

Postat av: Elisabeth

Hur utmärker sig din diagnos?
Jag bor i ludvika,inte så långt från dig då :-)

Svar: Depressionen? Jag har alltid känt mig tom, likgiltig, tyckt illa om mig själv. Ibland har jag svårt att ens gå upp ur sängen. I och med ätstörningen vart det dock värre, jag vill inte göra någonting längre, ser liksom ingen mening eller kännas nåt intresse för nåt och som sagt koncentrationssvårigheter. Är dessutom alltid trött och orkar inte med någonting :( kram!

Nellie

2014-03-19 @ 20:17:07

Postat av: Helena

Jag har hittills i år haft förkylningar /feber/känt mig allmänt konstig i kroppen till o från så pga det känns det som jag varit sjukanmäld mer än jag faktiskt jobbat.
Ärligt så mår jag inte så vidare värst bra över att behöva gå dit o jobba, men jag måste ju så räkningarna kan betalas. Så nej det är inte så stor skillnad. Men jag håller utkik efter jobbannonser.
Kram!

Svar: Hoppas du hittar något nytt snart. Vet hur de kan kännas när man inte trivs med det man gör! Kram till dig

Nellie

2014-03-19 @ 20:28:32

Postat av: Elin

Det där med läkarsamtal är alltid krävande. Man vet aldrig hur illa det kan gå. Iofs hur BRA det kan gå också, men det är ändå skrämmande när man inte vet i förväg..
kramar

Svar: Ja det är grymt jobbigt, att liksom behöva vara helt beroende av någon annan. Har ju fått ett sjuhelsikes kontrollbehov och allt jag inte kan kontrollera blir jag så orolig över :( jag hoppas det går bra bara! Kram!

Nellie

2014-03-19 @ 22:00:40
URL: http://www.uturanorexin.blogg.se