Bitterfroken

Bara längtar tills jag får gå och lägga mig, men vill inte lägga mig för tidigt för jag är rädd att vakna för tidigt. Orkar inte med en lång dag imorgon. Ska ta mina sömntabletter nu vid 22, de brukar ta ungefär två timmar innan de verkar. 

Imorgon är det julafton, jag önskar mig ett friskt och normalt liv. Kanske kommer allt kännas bra imorgon? Har alltid försökt vara positiv, men på senaste tiden har jag varit fruktansvärt ledsen, bitter och arg på livet. Kanske är det ett gott tecken ändå, det kanske betyder att hjärnan får nog med energi och orkar arbeta igen?! 

Jag tänker försöka riktigt hårt för att dagen imorgon ska bli bra. Hoppas hjärnspökena kan hålla sig borta, det är ju ändå jul ,:(

Kram till alla fina människor därute! <3

Förra året vid den här tiden var jag kanske inte lycklig, men jag var LYCKLIGT ovetande om att 2013 skulle komma bli det år jag tappade över 30kg och i och med detta min livsglädje. Jag ville bli smal, jag ville ha lycka. Jag hade försökt tidigare men alltid fallit tillbaka till min ohälsosamma kosthållning, den här gången skulle det bli skillnad lovade jag mig själv.

Nu är jag smal, men så långt ifrån lycklig man kan komma. Ohälsosam bantning kan aldrig medföra lycka. Jag trodde det, men monstret och alla hjärnspöken tog över mig, tvingade mig att svälta mig själv tills i stort sett ingenting fanns kvar av den gamla jag. Jag blev en slav under mig själv.. Jag har varit rädd, så himla livrädd! Jag såg själv hur jag försvann mer och mer, men jag kunde inget göra. Jag hade helt tappat kontrollen. Vågen blev min Gud, mitt allt. Den styrde mitt liv. Jag vägde otroligt lite, men jag ville ner mer och mer, allting vart en tävling mot mig själv. Jag såg mig själv som duktig när jag bara ätit 400kcal på en dag, fick ångest om jag råkat äta över 500.. Lovade mig själv att äta mindre nästa dag, jag ville ju inte bli tjock..

Jag manipulerade min omgivning, var arg när folk la sig i och kommenterade min kropp. Alla såg ju att allting bara rasade, hur borta jag var. Jag lärde mig att laga mat med i stort sett inga kalorier, jag ville att det skulle se ut som att jag åt. Mina tankar gick mer och mer till mat. Det enda som fyllde mitt huvud och tid var mat. Jag var SÅ hungrig, mådde så fruktansvärt.. Ville vara som alla andra, men det gick inte att börja äta. Låg i fosterställning varje kväll när jag skulle sova på grund av illamående och magsmärtor, lovade mig själv att äta mer nästa dag, men det gick aldrig och samma visa var det nästa kväll. Började vakna omänskligt tidigt varje morgon, orkade knappt upp ur sängen, var yr och mådde så illa att jag nästan kräktes. 

Försökte klara av mitt arbete, Personligheten förändrades totalt, jag skrattade inte, jag hängde inte längre med. Försökte lyssna på vad folk pratade om, men det gick inte att förstå. Ville så gärna och la massor av energi på att låtsas att allting var bra. Ingen fick ju förstå hur sjuk jag var..