Bitterfroken

En sak som kan tyckas vara bra med de här sjukdomarna är att jag numera FÖRSTÅR. Jag förstår hur det är att må dåligt, jag förstår varför man tar till vissa handlingar som kan verka helt obegripliga för någon som aldrig varit sjuk. Jag förstår hur livet kan kännas så mörkt att det enda man önskar är att få sova. Jag förstår när folk säger att de ej tog en överdos i suicidsyfte utan bara för att få sova, dämpa ångesten som kokar över.

Tidigare förstod jag inte, jag kunde tänka mig, försöka förstå, lyssna, men jag förstod aldrig. Det lät mest konstigt i mina öron. Jag skäms för att erkänna det, men ibland tänkte jag den där hemska tanken som jag fullständigt HATAR idag när jag vet: "det är väl bara att rycka upp sig, det är väl bara att sluta skada sig!". Nu VET jag att det inte är "så enkelt", nu vet jag hur det känns att stå vid den där avgrunden, där ingenting längre spelar någon roll, där man tappat ner allt som en gång betydde något, när man desperat letar efter små guldkorn som kan lysa upp tillvaron utan resultat, när man bara försöker överleva, dag för dag, timme efter timme, när allt jag önskar är att få sova och vakna upp till en bättre dag. Att stå i spegeln och se ett monster, att nypa tag i en fettvalk och känna sig stor och värdelös, att känna tankar man inte borde känna. Att helt tappa empatin, att inte orka följa med i samtal, att komma på sig själv med att inte ens bry sig för att man upplever att man har nog med sina egna problem. Att bara vilja gräva ner sig, gömma sig, skydda andra från sig själv. Upptäcka att man blivit den största bitchen världen skådat, komma på sig själv med att inte kunna hejda sitt humör. Vara rädd för förändringar, att stå helt handfallen framför en helt vanlig vardagssyssla. Att helt tappa greppet och fotfästet, att bara falla.

 

Jag kommer alltid numera försvara de människor som drabbats av psykisk ohälsa. Vill att alla (sjuka som friska) ska FÖRSTÅ att det inga saker man "gör för uppmärksamhet" eller för att någon är lat. Det här finns och känns på riktigt och det är fruktansvärt. Jag önskar ingen in i den här karusellen som aldrig tycks stoppas hur mycket man än vill stanna.

 

Jag tror aldrig man helt kan förstå förrän man varit här. Jag förstod inte och jag skäms...

Vilka är ni som läser min blogg? Är nyfiken på er! Är ni själva sjuka- eller håller på att tillfriskna från en ätstörning? Berätta gärna lite om er själva (om ni vill givetvis). Är alltid intresserad av nya människor och tycker det vore kul om vi kanske kan peppa/stötta varandra. Dela gärna med er av er blogg om ni har någon, vill ha lite nytt att läsa :)

kram på er!

Väldigt trött. Mycket som tagit min energi idag. Var ute och gick en liten promenad i skogen tidigare runt lunch. Behövde få lite ljus och lite sol. Orkade knappt med, det kändes som att benen skulle vika sig under mig. Helt sjukt. Var en sväng till maxi under eftermiddagen med, känner mig oftast ganska normal när jag traskar omkring där, det är skönt samtidigt som det är jobbigt. Råkade dessutom på en bekant som jag var "tvungen" att ta sällskap med genom halva affären. Inga kommentarer om min kropp tack och lov, men dock kände jag mig helt borta. Har svårt att hänga med i vad folk pratar om och ibland kan jag känna mig liksom "utanför" min egen kropp. Så svårt att förklara, men när jag pratar, till exempel, känns det som att det är någon annan som pratar genom mig och ibland känns det som att jag knappt vet vad jag säger. Gud vad sjukt det där lät nu :P

Posten var dock grädden på moset, det och alla frustrerade tårar jag inte kunde hejda. Jag avskyr vad mitt liv har blivit.

 

Säkerligen kommer jag bli tvingad att väga mig på läkarsamtalet som väntar med. Jag är livrädd, vågar inte. Hatar där jävla vågen. Har inte klivit upp på den sen jag var på bedömningssamtal. Är säker på att jag gått upp massor. Att en siffra kan ställa till det så otroligt mycket..

Fan vad det känns som att allting bara rasar. 

Fick en räkning på posten idag, på 2000:-, det var dessutom en påminnelse på en första räkning jag inte ens fått. Jag har inga pengar, jag kan knappt betala de räkningar jag har sen innan. Jag vet inte vad jag ska göra. Gråter (väldigt sällan jag kan gråta) och har ångest. Det värsta är att varje sån här motgång tar jag ut på mig själv, mitt självhat bara växer och jag avskyr mig själv för att jag åt förut. Vill vara tyna bort och försvinna. Jag är inte värd någonting, jag vill bara fly! 

När ska det här vidriga helvetet ta slut? Jag orkar inte längre..

Försöker sysselsätta mig och då passar en lista bra tycker jag!

 

Mat/livsmedel jag älskar (utan inbördes ordning):

- OST. Det är bland det bästa jag vet, alla sorter, lagrade, inte lagrade, babybel osv osv. Favoriten är cheddar och väldigt tätt efter kommer fetaost.

- Färs, även där alla färser som finns typ. Nötfärs, fläskfärs, blandfärs, favoriten är nog kycklingfärs. Finns ju oändliga möjligheter med det, lasagne, köttfärssås, färsbiffar, köttfärslimpa. Mmmh...

- Kyckling. Nog mitt favoritprotein, även här finns ju oändliga möjligheter

- Sushi/sashimi. Finns inget mer att säga än kärlek på hög nivå

- Skaldjur. Finns nog ingenting jag inte gillar inom den här kategorin. Älskar räkor, kräftor, blå-, grön-, och pilgrimsmusslor <3

- Mandlar. Mums!

 

Mat/livsmedel jag tycker mindre om:

- Oliver. Usch, jag har verkligen försökt x flera, men får kväljningar varje gång. Brukar kunna "vänja mig" vid de flesta livsmedel, men det här är omöjligt.

- Tomat. Ingenting jag någonsin varit särskilt förtjust i. Krossade tomater går bra och ketchup, men vanliga kalla/varma tomater, blä!

- Inälvsmat. Har också provat ett par gånger, men de har en otrevlig smak på något vis jag inte kan beskriva. Urk!

 

Något jag inte har provat och är sugen på att testa är råbiff. Någon som ätit det? Det har festat mig hur länge som helst, men jag hittills inte hittat någon restaurang som säljer det.

Det har visst inte fungerat att kommentera på min blogg. Troligen något fel på den förra stilmallen, så jag bytte igen och nu verkar det åtminstone som att det fungerar! Inte för att så många brukar kommentera, men de är ju bra om de går ifall nu någon skulle komma på tanken att lämna ett litet spår :) tack fina Helene för att du sa till <3

Måndag.. Dagarna närmar sig läkarsamtalet och jag känner hur oron stegrar mer och mer i takt med att dagarna närmar sig. Jag är så jäkla orolig för det som jag alltid är orolig för, det vill säga sjukskrivningen. Jag är så rädd att tvingas iväg till jobbet igen. Jag klarar det inte, mår alldeles för kasst, kan inte koncentrera mig eller fokusera för fem öre. Känner hur paniken bubblar inom mig vid minsta tanke åt det hållet. 

 

Jag stör mig på mig själv, att jag inte kan koncentrera mig. Klarar inte ens av att titta på en film, än mindre läsa en bok. Jag kommer på mig själv med tankarna flygandes åt ett helt annat håll. Jag tänker på saker jag borde/måste göra, men det mesta känns som en bergsbestigning att ta sig an. Påbörjar ständigt saker, men klarar inte av att fullfölja dem. Blir tokstressad så fort jag upplever att jag tappar kontrollen.

Häromdagen rensade jag mitt kylskåp och höll på att få panik lagom när jag packat ur det mesta, hjärtklappning, svårt att andas. Det blir övermäktigt, men fick tvinga mig själv att göra klart. När jag ändå kommit så pass långt kan jag ju inte gärna strunta i det och låta maten stå ute och bli dålig.

Jag tänker att jag vill städa lägenheten, ha det helt perfekt, rent, prydligt, ingenting på fel plats. Har försökt ta tag i köket x antal gånger nu (använder en del av min diskbänk som förvaring?!), har ställt mig i köket och bara glor, vet inte vart jag ska börja, vad jag ska göra först. Det slutar alltid med att jag struntar i det.. 

Allting jag gör är planerat in i minsta detalj, avviker jag från mönstret mår jag dåligt och blir otroligt stressad. Jag undrar så ofta vart jag försvann? Jag är så långt ifrån den jag än gång var jag kan komma. Känner inte igen mig själv och känner sån rädsla över att aldrig bli frisk igen.

Sen kväll, ångest, oro, minnesbilder som flimrar förbi. Allting känns så mycket starkare, jag har svårt att trycka tillbaka känslorna. Mår dåligt över gamla händelser, händelser som ärrat mig för livet. Jag vågar inte lita på någon, klarar inte av att vara nära någon, det känns som att jag kvävs. Idioter som betett sig som att min kropp är deras, förnedring, fått mig att känna mig smutsig, inte värt något mer än ett sjukligt begär från deras sida.

Det är MIN kropp och jag kommer aldrig mer låta någon äga den, aldrig, aldrig, aldrig igen. Jag kommer aldrig mer låta någon komma nära mig igen, bara tanken på händer mot kroppen både skrämmer och äcklar mig samtidigt. Jag minns det där paralyserande paniken, paniken som gör att du bara är där, förstelnad, utan att tänka, utan att göra något motstånd, allt för att försöka ignorera paniken och för att få det att snart vara över. "Det är normalt, det är såhär det ska vara, du måste ställa upp, svälj gråten, svälj paniken, gör det du ska". Vidrigt att jag inte klarat av att stå upp för mig själv och mina känslor, att jag faktiskt låtit det hända, inte en gång, utan så många gånger att det inte går att räkna på handens alla fingrar. 

På det viset är det skönt att ta kontroll över kroppen, maten, vikten. Kontrollera känslorna genom svält. Jag vet att det inte är rätt sätt, kanske kan jag få hjälp nu på professionell nivå? Skäms bara så jävligt för att gå in på det här mer ingående, det känns som att det är mitt fel. Jag vill helst inte prata om det här med någon som samtidigt kan se mig, känner mig blottad, naken, äcklig.

 

Ska göra ett sovförsök nu. Hitta någon film att somna till. Klarar inte av tystnaden och alla tankar.

Hallå! :)

Jag har haft en ganska kass morgon med illamående och ont i magen. Alltid ska det vara något va? Efter en dusch och mys under en filt framför tvn har det äntligen gått över! Ligger kvar under filten och kollar på en av mina favoritfilmer, wild child, som jag fick se gick på TV3. Har sett den många, många gånger men jag tröttnar aldrig. Dock var det längesen nu och jag hade nästan glömt bort den.

 

Hur har eran helg varit?

Inatt hade jag en dröm som kundes helt otroligt verklig, det var inte ens direkt några konstigheter i den som de annars kan vara i drömmar. 

Jag drömde att jag var gravid, men pappan till barnet fanns inte med i bilden, oklart varför. Hade i alla fall nått bf och jag var så jäkla rädd, då främst för smärtan och att jag inte skulle klara av den. Jag hade bestämt mig för att ta EDA så fort det var möjligt. Var inne på BB, här hade jag inte fått några värkar än och gick mest och väntade på att det skulle komma igång med hjärtat i halsgropen. Fick kläder att byta om till och en säng att tillbringa min tid fram tills det var dags. Fick läggas in trots att det inte kommit igång eftersom det var väldigt lugnt på förlossningen. Jag gick omkring i korridoren, tittade på magen, kände mig så fin fast jag var fortsatt rädd. Det kom in en tjej med väldiga värkar som fick rummet precis bredvid mitt. En barnmorska kom in till mig och sa att jag fick byta rum för att slippa alla ljud. Jag sa att det var helt okej och hoppades att det inte innebar extra arbete för dem.

Låg sedan i sängen och var orolig för att bäbisen hade inte blivit fixerad eftersom jag ansåg att magen inte sjunkit ner, fick för mig att bäbisen inte låg åt rätt håll och var orolig för att behöva föda i säte, sa då att jag hellre blev snittad. Det var då jag kände bäbisens fot väldigt tydligt under revbenen. Åh den kärleken jag kände då, den strömmade genom hela kroppen. Hann aldrig få några värkar i drömmen och hann därmed inte få min bäbis, men gud vad verkligt det kändes, helt sjukt!

 

Har ni drömt något, vaknat på morgonen och trott det nästan var sant?

Jag har så svårt att bestämma mig om även lördagen ska vara en dag där jag "får unna mig" att äta någonting gott till kvällens tv-program. Jag har nog bestämt att det får vara en sådan dag. Fredagen är liksom redan klar, alltid, då får jag äta, men så fort jag inte riktigt bestämt mig om den kommande dagen så känner jag mig stressad och kan liksom inte njuta fullt ut av det jag tänkt äta. Jobbigt!

Var nyss och handlade på maxi och GIVETVIS fick jag superont i magen. Hann knappt kliva in i affären ens förrän magvärken knackade på och jag fick gå helt svettig genom hela affären, pust! Lyckades klara mig hem ;) var så jäkla orolig att jag skulle få en avstämning, då hade det nog aldrig gått vägen :P

 

Det har återigen varit en dag med solsken och jag njuter av att våren är här. Hoppas bara den är här för att stanna, har tyvärr hört ryktas att det ska bli vinterväder igen med minusgrader och ett nytt lass med snö. Hoppas, hoppas det är fel, men när det ät åt det dåliga hållet brukar det aldrig vara fel..

Det är konstigt hur normal jag känner mig vissa dagar, som ikväll. Det som gör att jag känner mig normal är för att jag äter utöver, tänker då hela tiden att jag inte alls har anorexi, att det bara är ett påhitt. Känner mig verkligen inte som en anorektiker, sen kan man ju ställa sig frågan vem som är en anorektiker samt hur den nu känner? Uppenbarligen har jag ju diagnosen så rent teoretiskt sätt är jag ju "en anorektiker" (eller Nellie MED anorexi). I vilket fall som helst, min syn på någon som är sjuk i anorexi är matvägran, träningshysteri, rädsla för fett osv. Jag matvägrar ibland, men inte för att jag inte vill äta egentligen, för det vill jag, men jag är så jäkla rädd för viktuppgången och för det friska livet, jag känner mig duktig som kan svälta mig så länge som möjligt, leva på så lite som möjligt, allt för att minska i vikt eftersom jag fortfarande tycker att jag är för fet. Tränar gör jag aldrig (mer än någon planka hit och dit), känner ingen ångest överhuvudtaget för att jag inte tränar, ibland vill jag träna, men jag känner aldrig något tvång. Jag är inte direkt rädd för fett för man blir inte fet av fett lika lite som att man skulle bli grön av grönsaker. Klart jag kan vara rädd ibland, men det jag är rädd för är främst kalorimängden. Kalorier är fortfarande en skräck, fett innehåller ju väldigt mycket kalorier, men det är inte fettet i sig jag är skrämd för.

Jag vart faktiskt lite förvånad när jag fick diagnosen, jag tror att jag lever en del i förnekelse, tycker att det jag gör är ganska normalt. Antagligen är det väl inte det...

 

Åt min utmaning förut och än mår jag okej, men vissa tankar om att jag måste "hålla igen" resten av veckan finns i bakhuvudet och tryggar. Det tråkiga var väl egentligen att nötmixen inte var särskilt god, det krullade sig inte i gommen om man säger så, ändå ångrar jag mig inte faktiskt som jag väldigt ofta annars gör. Framsteg?

Godmorgon!

Fortsatt fint och soligt väder ute. Känner mig lite orolig så jag tänkte sysselsätta mig med en lista som handlar om favoriter.

 

…rum i huset? Vardagsrummet

…parfym? Britney Spears fantasy. Den har varit min stora favorit i många, många år nu. Tycker även om flora by Gucci, escada cherry in the air

…månad? maj-augusti. Älskar värme

..tidning? Korsordstidningar, allt om LCHF

…blomma? Rosor, liljor, orkidé 

…glass? Äter aldrig glass numera. Men som frisk hade jag svarat Daimstrut och Magnum mandel

…bok? Har ingen stående favorit, men gillar självbiografier och deckare i vissa fall

…författare? Läser det som låter intressant så jag har ingen speciell favorit bland författare

…film? A Walk to remember är och har varit en favorit länge. Underbar film! Annars tittar jag mest på skräck och thrillers.

…skådespelare? Har ingen favorit. Jag har alltid varit sämst på skådespelare, vet knappt vem någon är.

…TV-program? Alla matlagningsprogram, speciellt masterchef australia, masterchef junior och Sveriges mästerkock. Tycker även mycket om topmodel, lets dance, talang, gladiatorerna, fear factor. Ja de finns en del jag gärna ser på.

…musik? Svenskt, men lyssnar på det jag tycker är bra.

…artist/grupp? Håkan Hellström, Lars Winnerbäck, takida, sonata arctica 

…låt? Jag vet vilken dy hon varit i, för sent för edelweiss med Håkan Hellström och just nu nya med takida I am the world

…djur? Inte så förtjust i "klassiska" djur i allmänt, men jag älskar tamråttor (har fem stycken)

…mat? Färsbiffar, gräddsås och lingonsylt är jag väldigt insnöad på just nu. Som frisk hade jag nog svarat McDonalds eller pizza?!

 …dryck? Kaffe, Pepsi max, 7up light. Som frisk hade jag svarat Coca-Cola

…godis? Äter aldrig godis längre. Tycker om rostade salta nötter. Som frisk hade jag svarat lakritsbåtar, geléhallon och såna där jordgubbar, mums.

…frukt? Gillar inte frukt, men måste jag så väljer jag jordgubbar eller en riktigt färsk ananas.

…krog/restaurang? ingen specifik, men någon restaurang när de serverar sushi/sashimi.

...krydda? Jag älskar kryddor, svårt att välja, men favoriter är nog svartpeppar, vitlök och curry

…färg? Rosa, lila, turkos. Förr hade jag sagt svart (gömde mig alltid i svarta kläder när jag var överviktig)

…doft? Ros, körsbär, kokos 

…siffra? ingen speciell

…fordon: bil, men har även en crush för vespor

…affär: ica maxi, H&M

…skor: boots, ballerina. Hatar heels.

Jag har alltid velat ha det perfekta hemmet! Saker i ordning, ingenting på någon plats där det inte ska vara, fina inredningsdetaljer, välstädat, väldoftande.

Jag bor i en väldigt fin lägenhet, men när jag mår kasst glömmer jag liksom bort att hålla ordning, det är rörigt, skitigt, grejer överallt, ingen ordning för fem öre helt enkelt. Jag känner bara för att göra ett rejält ryck, få ordning på allting igen, slippa känna mig obekväm vilket jag gör när det är rörigt. Jag vill åt det här perfekta, det rena, det fräscha, det hemtrevliga, hemmet jag inte behöver skämmas över.

Imorgon (tänker jag varje dag) kanske jag ska ta tag i det. Det vore skönt med en trevlig miljö jag kanske kan slappna av mer i.

Hej! 

Strålande sol och varmt väder idag med. Jag älskar verkligen våren och får alltid lite mer energi när den första värmen kommer.

Jag har funderat så mycket de här sista dagarna och funderingarna handlar mycket om vad jag vill med mitt liv. Jag har aldrig varit riktigt nöjd och tillfreds, har alltid känt att någonting är "fel", kan dock inte sätta fingret på just vad som känns så fel. Det är ganska rejält frustrerande att ha den här känslan, men inte veta vad jag ska göra åt den. Vad vill jag egentligen? Vad tycker jag om? Vad är jag intresserad av? Mitt i all sjukdom och skit blir det givetvis svårare att tänka och försöka förstå vad jag vill med tanke på att jag för tillfället inte vill någonting, tycker inte någonting är roligt. Det jag dock mer och mer har känt sista tiden är att jag inte är helt säker på att jag vill fortsätta med det yrkesval jag gjort. Tankarna ger mig en del ångest då jag faktiskt läst tre år på universitetet och i och med det har studieskulder. Det känns som bortkastade pengar, men jag känner nu att jag inte klarar av all press, ansvar och stress som jobbet medför (kanske är det bara just nu när jag inte mår så bra, jag vet inte), det är dessutom alldeles för underbetalt för allt man faktiskt gör. Men vad vill jag göra i stället? Jag är rädd att göra fel val ytterligare en gång, kanske återigen läsa på universitetet och ångra mig. Det här är ett beslut jag inte tänker göra förhastat, det ska tänkas igenom noggrant. Känner också att jag absolut inte vill fortsätta på det jobb jag just nu har, vill bara bort därifrån, det påminner mig otroligt mycket om min sjukdom och jag ångrar mig så in i helvete att jag bytte jobb. Trodde verkligen att det här skulle bli bra, men det känns bara tvärtom.

 

Nu ska jag fixa lite saft och glo på tv en stund...

Nu ska jag gå ut på balkongen en stund och njuta av de här fina vädret :)

Jag mår just nu så fruktansvärt jävla dåligt! Det var ett tag sen ångesten var såhär stark. Jag vill bara vrida mig ur min egen kropp, får panik av känslan av tyg mot kroppen. Vill bara slita av mig allting, gömma mig, gräva ner mig, vad som helst, bara jag slipper ångesten som river mig sönder och samman! Jag äcklas så av mig själv, hatar min kropp, hatar allting min kropp blivit utsatt för. Känner skuld, skam, hat. Jag hatar att jag blivit tvingad till saker jag inte har velat, att min kropp blivit någon annans. Jag brukar vanligtvis kunna trycka tillbaka gamla händelser, undvika att känna. Vet inte varför känslorna är så starka just nu.

Måste hela tiden försöka fokusera på annat. Att skriva hjälper för stunden, men sekunden efter vill jag bara springa ifrån mig själv. Hur hände allt det här? Varför tillät jag mig att bli sjuk? Varför var jag så blind? Varför kunde jag inte stoppa innan det gick såhär långt? Jag vet inte hur jag ska orka, jag försöker stå ut, försöker härda ut ångesten, men jag kan inte slappna av en sekund, hjärtat slår i hundranittio och det känns som tusen myror i hela kroppen. Jag har inga knep mot ångesten, känner mig helt tom, hjälplös. 

Idag ska jag träna. Har lite blandade känslor inför det. Är rädd att inte orka samt att det känns "konstigt" att träna igen. Kanske är det fel av mig att göra det, jag vet inte? 

Träningen var aldrig en särskilt stor del av min ätstörning till skillnad från många andra med samma diagnos. I början tränade jag väldigt mycket, men då var det mest för att jag tyckte att det var roligt och för att jag märkte resultat. Har aldrig känt mig "tvingad" att träna. När jag dock var som sjukast och svalt mig som värst tränade jag en del för att bränna kalorier, använde alltid puls- och kaloriklocka och vart besviken när jag inte förbrände så mycket som jag ville. I den här vevan blev jag mer och mer strikt med kosten, drog ner på i stort sett allting och i och med det här orkade jag inte längre träna. Jag orkade knappt resa mig upp. Kände aldrig någon ångest för att jag slutade med träningen och jag har liksom inte riktigt fått upp intresset på nytt nu när jag äter mer. 

 

Jag vet inte alls hur jag kommer reagera nu när jag faktiskt ska träna igen, det återstår att se helt enkelt. Vet inte ens om det är någon träningsform jag är intresserad av egentligen, följer mest med som sällskap och är inte särskilt motiverad.

skriver om hur det var, hur det kändes samt hur det gick senare sen :)

Drömmen fortsatte med att jag skulle gå någonstans för att möta upp någon. Hur gärna jag än ville och hur mycket jag än försökte kunde jag inte röra mig snabbare än i slowmotiontempo. Jag var helt slut och hade ingen energi, det gick bara inte.

Väl tillbaka vid festlokalen drömde jag om jeansen igen?! Vid nåt tillfälle hade jag tydligen tagit av mig dem och skulle nu ha på dem igen och samma historia upprepade sig. Jag fick slita som ett djur för att få på mig dem, de passade knappt över smalbenen ens.

Några tjejer började prata om ätstörningar och jag berättade att jag var diagnostiserad med anorexi. Skämdes så där i drömmen för att jag sa det eftersom jag stod där och var tjock.

Inte ens i drömmarna får jag vara ifred från viktfobin.. Stört!

Hoppas sömnen fortsätter fungera bra. Behöver verkligen sova ordentligt för att orka med..