Bitterfroken

Innan jag blev sjuk förstod jag inte helt hur det kunde kännas att fundera på suicid, jag förstod aldrig hur dåligt människor faktiskt kan må. Nu gör jag det, och jag kan känna att jag hade klarat mig utan den erfarenheten ärligt talat..

Men idag mår jag som sagt bättre, ingen yrsel, inga frånvaroattacker osv. Även ångesten håller sig någorlunda ur vägen. Otroligt skönt! 

Förlåt att det bara är en massa negativa inlägg nu, men jag har nog aldrig mått så dåligt som jag gör just nu. Har sån fruktansvärd ångest hela tiden och ingenting gör den bättre. Det värsta är nog att den liksom ligger inuti och gnager sönder mig, önskar så att jag bara kunde släppa ut den. Känner mig så låst i mig själv och det är en vidrig känsla, vet fan inte vad jag ska ta mig till? Dagarna går så långsamt, önskar jag hade något att se fram emot, men allting känns bara så mörkt. Jag vill ingenting längre, ingenting får mig att må bättre. Vill bara bryta ihop, skrika och gråta för att sen kunna må bättre igen. Just nu känns det verkligen som att jag aldrig kommer må bra igen och det gör mig så jävla orolig. Jag vill inte tänka på framtiden för den skrämmer mig så in i helvete, men jag kan inte låta bli att fundera ändå..

 

Imorgon ska jag träffa "min" psykolog för första gången. Jag hoppas det blir bra, men jag orkar inte tänka, orkar inte engagera mig. Det känns så konstigt att det här handlar om mig, om mitt liv. Det känns som ett skämt allting. Jag kan inte få in att jag har anorexi med mera?! Jag är inte ens särskilt smal..

Förut såg jag fram emot mina mattillfällen, nu mår jag illa och vill kräkas bara av tanken på mat. Känner hela tiden att jag äter "för mycket", att jag borde låta bli att äta. Får kämpa mig igenom varje tugga. Ingenting smakar längre. 

Jag är så jävla trött på den här skitsjukdomen och jag blir så ledsen för att jag låter den dra ner mig YTTERLIGARE en gång. Det friska livet försvinner allt längre och längre bort, jag försöker hålla mig fast men jag tappar greppet allt mer.

Ibland känner jag bara för att skrika, slå, vad som helst, men allt stannar inom mig. Har så dåligt samvete mot alla i min omgivning som tror att jag fortfarande äter ordentligt. Jag sviker alla, inklusive mig själv! Förlåt!

Alltså, fyfan! Idag hade "jag" bestämt mig för att inte äta något eftersom jag hade sån ångest efter gårdagen då jag ansåg att jag ätit "för mycket". Mådde kasst hela förmiddagen, mådde illa, hade ont i magen och kände mig bara allmänt konstig, dessutom var yrseln inte att leka med och jag kände mig helt frånvarande, kunde liksom inte fokusera och än mindre tänka. Åkte till maxi och när jag kommer ut igen kunde jag inte hitta bilnyckeln hur mycket jag än letade. Gick fram till bilen och upptäckte att den var olåst. Vart skitorolig och tänkte att jag hade glömt bilnyckeln i, men den var inte där. Panik! Vart hade jag gjort av den?! Kollade i en annan ficka på jacken och DÄR, tack och lov, låg den. Jag glömmer verkligen ALDRIG att låsa bilen och jag lägger den aldrig i fel ficka.

När jag kom hem fick jag rent av tvinga mig själv att äta. Gå emot varenda jävla röstjävel i skallen. Maten smakade inte bra trots att jag egentligen älskar den maträtten, hade ångest genom varenda tugga. Var tvungen att sysselsätta mig med något hela tiden medan jag åt. 

Jag borde väl känna mig stolt som åt trots att jag verkligen inte ville, innerst inne är jag såklart det eftersom jag VET att jag MÅSTE äta, men jag känner mig just ju bara vedervärdig och jag avskyr mig själv för att jag inte kunde stå emot maten.

 

Det känns ärligt talat som att jag bara blir sämre i min ätstörning. Känner mig bara tjock och äcklig precis hela tiden. Givetvis blir jag galen på mig själv, jag borde vara smartare än såhär! :(

Nu har jag ätit mitt goda och efteråt ångrar jag mig något grymt, känner mig äcklig, konstig och jag kan till och med känna att jag sviker mig själv (trots att det är precis tvärtom). Måste direkt "gömma undan" skålarna och låtsas som att det aldrig hänt. 

Jag njuter ju just när jag äter, men sen kommer skuldkänslorna och tankarna på att jag "måste" svälta mig flera dagar för att kompensera upp det. 

Vet inte hur jag ska lyckas komma ifrån det här, blir galen. Jag skäms för att jag äter och jag skäms FÖR att jag skäms!

Nu är jag så jäkla mätt och det är också en känsla jag avskyr! Känner bara för att lägga mig och sova bort resten av livet typ..

Tänker så mycket kring min ätstörning och det låter säkert helt sjukt, men jag är så rädd för att bli frisk. Jag är så rädd för att jag helt tappat bort mig själv, jag vet inte vem jag är längre. Känner allt som oftast att jag vill "skona" mina närmsta från mig, de är värda så mycket mer än vad jag kan erbjuda. Jag har bara blivit en skugga, en skugga med fejkleende och fejkskratt. Jag skrattar aldrig sådär hejdlöst och äkta som jag gjorde förr. Nu skrattar jag för att jag ska skratta.

Jag är rädd att ha gått upp i vikt inför behandlingen. Så rädd att de inte ska ta mig på allvar och ta tillbaka erbjudandet om hjälp. Jag är rädd för att väga mig, jag vill veta vad jag väger, men jag vet också att det triggar mig. Jag är rädd för att jag är så restriktiv med maten igen, vågar inte äta som jag borde. Jag är rädd för att jag inte vet vilken vikt min kropp väljer att stanna på, jag hatar att inte veta. Tänk om jag går upp lika mycket som jag lyckats gå ner, eller kanske mer?

Ätstörningen har blivit en sådan trygghet och min kropp är mitt projekt. Jag hatar att inte kunna äta normalt, men tanken på att gå upp i vikt skrämmer mig, därför vågar jag inte släppa kontrollen. Jag vågar inte bli frisk.. Jag vill bli frisk, men jag vill samtidigt stanna kvar lite i sjukdomen. "Tyvärr" är det ju dock så att du kan antingen vara frisk eller sjuk, det finns inget mellanting. Är jag "bara lite" ätstörd är jag fortfarande sjuk, så är det ju..

Trött på att allting är så komplicerat.

Jag hatar, hatar, hatar att jag går upp i vikt. Jag hatar att min kropp blir större. Jag hatar att vara jag! 

Det känns verkligen som att jag förlorar det jag kämpat så jävla hårt med. Önskar att tankarna och alla känslor bara ville försvinna! Jag vet att mitt tänk är sjukt, men jag kan inte bara låta bli att känna :(

Jag har alltid varit ganska extrem, oftast alltid tänkt svart eller vitt. Missat alla gråzoner som kanske hade varit bra i många lägen.

När jag började min bantning letade jag efter alla möjliga tips och råd om hur man så snabbt som möjligt kunde gå ner många kilon. Provade allt möjligt och experimenterade friskt. Hörde talas om 16:8 metoden från en vän. Jag minns så väl att det stod på en sida på internet att metoden inte lämpade sig för människor med tendens till ätstörning (det här var ganska tidigt i min sjukperiod så här visste jag ju inte att jag tydligen hade den tendensen). Sagt och gjort, jag började med denna metod, började tänka att "är det bra att fasta 16 timmar måste det ju vara ÄNNU mer effektivt att fasta större delen av dygnet". Jag skippade alltså det så kallade "ätfönstret" som normalt är mellan 12-20. Efter ett tag kom 5:2 metoden upp på tapeten. "Är det effektivt att bara äta 500kcal/dag dessa två dagar måste det ju vara ännu mer effektivt att äta max 500kcal varje dag i veckan" tänkte jag. 

Jag blev hela tiden mer och mer inne i sjukdomen, levde för den. Älskade att äta lite, att känna att jag klarade mig utan mat. Till slut brakade ju givetvis det här, det GÅR INTE att leva på så lite mat under lång tid, jag mådde så in i helvete dåligt och här fattade jag ju att jag hade sjukliga problem, men jag var fast, fast i min egen kropp och fast under mina tankar och jag kunde inte sluta. Allting skulle räknas och vägas, allting skulle vara exakt och vara perfekt. Hatade hur jag höll på och jag var så långt ner på botten.

 

De här metoderna är säkert jättebra så länge man inte har en ätstörning, det tror jag. Själv ångrar jag bara att jag fick reda på skiten, eftersom det drog mig allt längre ner i träsket.

Jag kan inte hantera såna här saker helt enkelt.

Jag är så ledsen för att jag hamnade i den här skiten, jag ville ju bara gå ner i vikt vilket resulterade i en kraftig viktnedgång som jag helt tappade kontrollen över. Varje gång jag gått ner i vikt kände jag mig som en vinnare, det kändes som att jag verkligen lyckades med något, jag kände mig så stolt. Åtminstone hade jag de känslorna fram tills jag insåg att jag hade allvarliga problem jag omöjligt kunde ta mig ur.

Jag är fortfarande förvånad över hur snabbt jag fastnade i det här, trodde aldrig att det var så här det skulle sluta (men det tror väl ingen som börjar banta).

När jag bestämde mig för att ta mig ur gick det bra till en början. Jag åt (ÄNTLIGEN) den mat jag så länge längtat efter men aldrig vågat tillåta mig med tanke på kaloriinnehållet. Jag njöt, kände att livet kom tillbaka. Blev dock med tiden mer och mer nedstämd, började tycka ofantligt illa om mig själv, kände mig otrygg, tappade livsgnistan, IGEN. Började återigen slarva med maten, mina tvångstankar blev allt värre, jag blev triggad av saker jag inte tidigare blivit triggad av, kände mig återigen stark och duktig som lät bli att äta. Började återigen överväga om- och vad jag skulle äta, rädd att äta för lite och rädd att äta för mycket. Kände återigen att varje tugga satte sig som fett över hela kroppen och att jag på en sekund växte på bredden med flera centimeter. 

Och i det här läget står jag nu. Rädd för att äta, rädd för att öka i vikt, rädd för att bli tjock, rädd för att bli normalviktig.

Jag vill bli frisk, men jag vill slippa gå vägen. Känner hela tiden att jag inte klarar det här. Jag vill bara få försvinna, tappa alla känslor. Samtidigt vill jag bara vara glad igen och inte se mat som ett hot eller som en fiende. Jag vill kunna äta det jag vill och njuta av det i stället för att få ångest.

Jag hoppas verkligen att behandlingen ska hjälpa mig, men jag är så fruktansvärt, fruktansvärt rädd. Jag är rädd för vägningen, rädd att jag ska ha ökat kolossalt mycket i vikt, jag är såklart även rädd för att ha gått ner och behöva ta konsekvenserna för det. Jag vill ha gått ner i vikt, eller min ätstörning snarare vill det, vad friska jag vill vet jag inte längre? Känner mig kluven, dum, värdelös. Jag trodde aldrig att det skulle bli såhär.. :(

Gud vad jag hatar den här jäkla viktfobin!! Det känns verkligen som ett fruktansvärt misslyckande att gå upp i vikt. Jag hatar verkligen att se kroppen förändras. Jag klarar inte av att se hur stor jag blir, ändå kan jag inte låta bli att spegla mig, jämföra och få ångest. Hatar att ta på mig jeans, känner mig gigantisk och jag skäms som tusan, vidrigt! Innerst inne vet jag ju att jag fortfarande är underviktig, men jämfört med hur smal jag var tidigare än jag så mycket större nu. Herregud, jag vet inte hur jag ska komma över det här. Jag vill bara gå ner i vikt igen, kommer aldrig klara av behandling. Känner mig så himla omotiverad! Jag vill verkligen bli frisk, men frågan är om det ens går att bli frisk fullt ut? Jag vet så många som sagt att tankarna fortfarande finns där trots att man blivit friskförklarad. Är det ens värt det då? Att bli "normalviktig" men fortfarande må dåligt över mat, kropp och siffror? Jag är så jäkla tveksam till allting och känner mig bara så himla vidrig när jag äter. Försöker trots det fortsätta äta utan att tänka. Det är svårt, men det går än så länge.. Tänker dock hela tiden på att låta bli att äta för att bli smal igen. Fick aldrig uppnå mitt mål, samtidigt vet jag att jag aldrig någonsin skulle nått mitt mål eftersom målet hela tiden blev lägre och lägre. Gud jag orkar inte längre, vet inte vad jag ska ta mig till?! Trots att jag inte varit sjuk så länge har hela min värld och existens blivit sjuk, vet fan inte vem jag är- eller vad som är normalt längre. Det enda jag vill är att försvinna, tyna bort, bli smal, bli perfekt. Samtidigt vill jag bara få må bra och glömma allting som rör mat och kalorier, kropp och vikt. Jag VILL INTE öka i vikt. Låt mig bara få vara :(

Jag tänker mycket på hur jag saknar den där tiden som "frisk". Den där tiden när jag var så lyckligt ovetandes om allting rörande kalorier, kolhydrater, fett osv osv. Den tiden när jag åt för att jag ville och för att det var gott, inte som nu när jag visserligen äter för att det är gott, men är helt styrd efter klockan. Jag saknar att bara lägga på ett lass mat på tallriken, ta mer om jag så skulle vilja. Nu är allting så jäkla kontrollerat, jag har ju slutat väga och räkna, men jag lägger alltid upp en viss mängd på tallriken och den mängden ruckas aldrig. Lägger jag på för lite av något, ja då får det vara så, jag fyller aldrig på, tar aldrig två gånger. Mängden varierar givetvis per dag och vad det är för mat, men det som ligger på tallriken är det som gäller.. 

Jag blir otroligt stressad om jag inte får göra i ordning måltidssituationen efter mina "regler". Allting måste vara i ordning och framställt, ett glas med nån dryck, sallad, mina mackor, besticken som ska ligga på en servett. Allting måste vara redo och klart innan jag kan värma på maten. Blir något fel får jag direkt ångest. Jag kan fundera länge innan måltiden hur jag ska fixa allting, i vilken ordning osv för att det ska bli helt rätt..

Gud vad jag saknar känslan av att bara göra som det blir. Ville jag ha en (eller kanske fem?!) hårda mackor kunde jag ta det utan att det ruckade något som nu är otroligt viktigt. 

Hela mitt liv styrs av maten och jag oroar mig alltid, antingen för att äta för lite (eller då blir min ätstörda del glad, men den friska delen skriker i panik) eller för att äta för mycket. Jag tror väldigt ofta att jag äter för mycket, att jag vräker i mig trots att det i själva verket är tvärtom. Jag vet ju att jag äter för lite, eller snarare den friska sidan vet att det är så medan den ätstörda hela tiden vill minska, ta bort någonting, utesluta något. 

Det är fruktansvärt jobbigt att hela tiden överlägga med mig själv om allting vad gäller maten, att behöva planera in i minsta detalj, "ska jag äta det här ikväll eller inte?" "Blir det för mycket om jag äter det här". Det är nog precis som min arbetsterapeut sa "har man en gång lärt sig kaloriinnehållet är det svårt att glömma det". som sagt, även om jag inte aktivt räknar längre så räknas det ju ändå i huvudet och jag har ju fortfarande viss koll ungefär hur mycket en måltid innehåller. Att räkna i skallen är också någonting som tar så mycket tid och energi..

Jag vill bara vara fri men är rädd att jag aldrig kommer bli det. Mat har liksom blivit som en fiende.

Ikväll har jag suttit framför tvn och kollat fångarna på fortet. Har ångest och försöker sysselsätta mig på bästa vis för att den inte ska eskalera. Hittills är den hanterbar. Blir bara så ledsen, känns som att jag sitter fast i ett jäkla ekorrhjul, vad jag än gör blir fel, känns det som. Jag är ledsen för att jag har så svårt att gå emot ätstörningen. Varje tugga mat jag tar känns som ett enormt misslyckande. Känner mig så kass för att jag äter, den mest naturliga saker i världen ger mig fruktansvärda skuldkänslor. Äter jag inte får jag ångest för att jag så väl VET att jag måste äta, jag VET ju att jag inte får tappa mer i vikt, men viktuppgång skrämmer mig nåt så fruktansvärt. 

Mår sämre somatiskt igen för att jag äter sämre, yrsel, en känsla av att gå på bomull, hemsk kraftlöshet och jag får så svårt att koncentrera mig och hänga med i vardagen. Det enda jag vill är att sova. Vill bara försvinna, orkar inte. 

Vet ärligt talat inte ens om jag har motivation kvar? Allting bara skrämmer mig och jag känner mig mer och mer värdelös hela tiden.

I stället för att tänka "du måste äta" tänker jag "du är stark om du inte äter, låt bli!". Sjukdomen är så jävla förrädisk och stark, jag klarar inte av att stå emot trots att jag vet. Just grejen att jag vet exakt hur fel det är gör mig så ledsen. Jag klarar inte av att gå emot tankarna. Jag hade sån motivation, den är nästan helt borta. Känns som att jag tappar hoppet mer och mer för varje dag..

Min största fasa är att bli inlagd och så länge jag håller på såhär är risken stor att det slutar så. Trots skräcken jag har för inläggning är skräcken över att "äta för mycket" och att gå upp i vikt större. Vansinnigt!!

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara det här, det känns fruktansvärt hur jag än gör. Hur fan kunde det bli såhär? Jag klandrar mig själv hela tiden fast jag vet att det inte är mitt fel egentligen. Kan liksom inte ta in att JAG har anorexi, det känns helt jävla galet. Hur tusan ska jag klara det här? 

Inatt drömde jag till och med om mat. Jag skulle äta hemma hos min bästa kompis. Jag hade sån ångest för att det innehöll för mycket förbjudet och alldeles för mycket kalorier. Det är första gången (jag minns) som jag drömmer om mat.. 

Jag har ständigt katastroftankar, tänker ut det värsta som kan hända och tror sedan stenhårt på att det kommer bli så. Jag har fått motsatsen bevisad, jag vet inte hur många gånger, ändå blir det samma sak väldigt snabbt igen rörande någon ny händelse. Det är som att jag går och nästan väntar på att något riktigt hemskt ska hända så jag kan säga "vad var det jag sa". 

Just nu rör ju katastroftankarna mitt nya jobb, som jag skriver om nu ett par tio gånger för mycket...

Jag ser framför mig hur alla ska tycka att jag är en konstig, dålig människa, att jag inte kan tillföra något, att jag bara är en parasit som går hemma och inte kan jobba. Att de ska bemöta mig respektlöst när jag börjar arbeta igen, håna mig. Det är antingen den tanken eller så är det att de ska ångra sig gällande min anställning och säga upp mig. Vem behöver någon som ändå inte kan arbeta liksom?

 

Är samtidigt orolig över att inte bli fortsatt sjukskriven. När jag mår så pass risigt som jag gör tror jag inte att jag kan utföra stordåd på jobbet direkt, jag är rädd att börja slarva med maten igen bland annat. Jag har väldiga koncentrationssvårigheter, minns ingenting, glömmer ständigt saker, är totalt utpumpad på energi, vill varken dö eller leva, sover väldigt dåligt, är konstant stressad, vill bara vara här i min egen bubbla. 

 

Känner en sån förakt till mig själv för det jag gjort. Hur kunde jag låta det gå så långt? Jag fattade inte att det hade gått så långt förrän det var för sent och nu är jag så jäkla fast i alla dessa tankar och med alla hjärnspöken. Ibland känns det verkligen som att det aldrig kommer bli bra. Jag kommer öka i vikt och fortfarande ha panik för det. Det tillsammans med mitt dåliga mående i övrigt med kass självkänsla bland annat kommer sluta i katastrof.

 

Gud vad jag är less på allting just nu..

Redan när jag vaknade imorse kände jag mig låg, nedstämd, ledsen. 

Jag var så glad när jag började äta igen den 25/11, det kändes verkligen som att livet kom tillbaka, att kunna äta det jag älskar, att inte längre behöva ligga ihoprullad som en boll för att inte kräkas av hunger. Jag började se ljust på livet igen, det var underbart!

Efter allt romantiserande kom depressionstecknen, jag blev otroligt trött, ledsen, arg, irriterad, energilös, ibland har jag svårt att ens motivera mig till att kliva upp ur sängen, vill absolut inte hitta på saker, har återigen börjat isolera mig. Jag märker mer och mer hur mycket maten faktiskt styr hela mitt liv, jag tänker fortfarande konstant på mat, blir orolig och rädd när mina dagar förändras på något vis eftersom det kan betyda att jag måste ändra om min planering gällande maten.

Jag väger och räknar ingenting längre, jag äter mig mätt, MEN jag är så fruktansvärt styrd, har fortfarande en otrolig kontroll över maten, kan bara äta på vissa tider och jag äter bara två gånger per dag. Måste jag äta någon annan tid måste jag kompensera med att hoppa över någon av de andra måltiderna (oftast frukosten). Jag klarar inte av att äta tillsammans med andra, det ger mig ångest att inte veta vad maten innehåller därför lagar jag alltid all mat själv, från grunden, även om jag verkligen inte orkar alla gånger. Jag måste äta själv, isolerar mig tillsammans med den här jäkla sjukdomen, IGEN! 

Det som stör mig mest är att jag är så medveten, jag har sjukdomsinsikt, ÄNDÅ står jag helt handfallen och vet inte vad jag ska ta mig till, jag vet inte alls hur jag ska gå vidare. Jag trodde aldrig att det skulle vara såhär svårt och motigt. Ibland känns det helt hopplöst, som att jag aldrig kommer bli fri och frisk..

Jag har haft ytterligare en dag som känts helt okej. Tog en stadspromenad tidigare idag och jag höll verkligen på att frysa ihjäl! Fick ta en riktigt varm, lång dusch när jag kom hem och sen dra på mig min varmaste, stickade tröja, brr! 

 

Nu sitter jag (som vanligt) i schäslongen, har precis ätit och just druckit upp ett glas vaniljlatte. Har lite ångest och dumma tankar. Det är inte ofta den här sortens tankar kommer, men just nu skriker det i mitt huvud att jag måste ut och röra på mig, springa allt jag bara kan, så länge jag bara kan. Det är otroligt frustrerande, givetvis får jag "tjock-tankar" i samband med det här, "om jag inte gör si och så, kommer jag bli tjock!". Som om det är hela världen då, vill jag skrika, men just nu är det hela världen och jag är SÅ helvetiskt trött på det. Jag tänker fortsätta kämpa emot de här tankarna, det är enda sättet att kunna bli fri, men jag vill så gärna ut och bara springa, glömma allting, få all ångest att försvinna, jag vill, men jag tänker inte för jag vet att det är så långt ifrån friskt det kan komma..

 

Nu ska jag GÅ ut till tvättstugan och hämta in min tvätt, och jag tänker gå jäkligt långsamt bara för att trotsa...

 

För mig innebär det att kunna äta den mat jag vill, när jag vill. Att kunna ta lite extra utan att fundera och kompromissa. Att njuta av maten. Att inte vara rädd för vissa livsmedel. Att inte vara styrd över mattider. Att kunna äta ute eller tillsammans med andra utan att känna ångest och oro. Att äta tio gånger om dagen vs en gång om dagen utan att lägga någon vikt i det. Att kunna träna för att det är skönt och nyttigt i stället för att se det som något man måste för att förbränna kalorier. Att inte hela dagarna ska ägnas åt tankar kring mat/vikt/mått. Att låta bli att väga sig. Att inte vara livrädd över att öka i vikt. Att inte slaviskt räkna/fundera över hur mycket kalorier en maträtt innehåller. Att inte behöva väga maten. Att inte undvika umgänge på grund av rädslan för att det ska serveras något. Att inte enbart se sitt värde i mått och benknotor. Att se sig själv som den man är.

 

Finns säkert fler punkter, men dessa är de jag kan komma på just nu.. Vissa av de här punkterna har jag blivit fri ifrån, andra inte.

Jag mår rätt okej när det gäller ätstörningen, det vill säga så länge jag följer min vanliga lunkande vardag med mat vissa tider osv. När det normala plötsligt ruckas blir allting med ens mycket värre, när det inte längre går efter mina planer, när jag måste ändra mina rutiner, då blir det direkt kaos i mitt huvud. Hela tiden funderar jag på hur saker och ting ska kompenseras för att det ska bli så bra som möjligt, för att ångesten ska hålla sig borta.

Jag vill helst vara för mig själv, få vara i min bubbla, äta efter mina förutbestämda tider. Så länge jag gör så, så fungerar det.

 

Jag vet att det verkligen inte är friskt att vara livrädd för att äta hos någon annan, känna oro för att behöva äta klockan 16 i stället för kl 18, att inte veta exakt vad maten innehåller, att behöva sitta tillsammans med andra och äta, att hela tiden tänka på att äta en normal portion och inte överäta, att fundera över vad andra tänker om mig när jag äter, när jag inte längre kan behålla "kontrollen".

Hemma gör jag i ordning en normal portion, jag gör oftast inte storkok längre för då har jag inget grepp på hur mycket jag ska äta och då blir det oftast för lite.. Dessutom slipper jag äta rester i hundra år när jag bara gör en, max två portioner.

 

Jag är fortfarande stolt över att jag klarar av att bryta svälten och börja äta, jag är glad att jag äter och jag är tacksam över att vara mätt. Däremot känner jag att jag fortfarande är otroligt styrd under ätstörningen tyvärr. Det märks oftast inte förrän dessa förändringar, avstickare sker.

Vad skönt det var när jag åt för att det fanns mat, för att det ställdes på bordet. Klockan spelade aldrig någon roll, jag åt bara för att. Ibland var jag inte ens hungrig, men åt ändå tills jag blev proppmätt, bara för att det var gott.. Det känns så långt borta just nu.

 

Någon som känner igen sig?

Kram <3

Jag tror seriöst att jag snart kommer vara skallig. Jag tappar SÅ mycket hår, jag får loss stora tussar när jag står i duschen och borsten blir helt fylld på bara några dagar. Hur lång tid tar det innan allting blir normalt igen?